De där små stunderna med en stilla lycka. Just nu är jag inne i ett stim av sådana stunder.  Att vakna en semestermorgon och gå ut i trädgården, äta en mogen tomat, vattna lite här och där, se efter hur växterna mår... och klippa ner bortsorterade blad och grenar i små små bitar och lägga i komposten. På andra sidan planket hör jag hur barnen leker och det är varmt ute, jag går i den tunna morgonrocken. På insidan känns allt i balans.  På eftermiddagen åker vi till Skokloster, platsen mina barn växte  upp och jag bodde i nästan tjugo år.  Mina båda barn är med, deras respektive och så barnbarnen. Tre stycken barnbarn och en hund som jag också är farmor till.  Vi äter tillsammans, vi spelar minigolf och allt är skimrande lyckligt.  Lyckan växer - men inte på det där intensiva kick-sättet utan stilla. Rofyllt. Jag tänker på hur de olika plantorna växer i min trädgård. Vissa växer långsamt, kanske deras rötter tar tid på sig, kanske de först växer neråt, blir stadiga i jorden. Andra skjuter upp mot himlen i en rasande fart, klematisen och vildvinet. Min lycka, just nu, växer långsamt och stadigt.